Det är något märkligt som pågår i konsult- och byråvärlden just nu. AI har på väldigt kort tid förändrat hur snabbt stora delar av det vi gör faktiskt kan göras.

Research som tidigare tog en dag kan ta en timme. Ett första utkast som krävde timmar kan göras på minuter. Vi kan undersöka hundra riktningar där vi tidigare hann med tio. Analyser, sammanställningar, koncept, kod, presentationer och produktion kan göras med en kapacitet som hade varit helt orimlig för bara några år sedan.

Ändå ser fakturan förvånansvärt bekant ut.

Timme × timpris. Som om ingenting hade hänt.

Jag har själv drivit byrå under större delen av mitt yrkesliv och timmen har varit en självklar del av systemet. Jag har alltså varit en del av det själv. Men AI gör ett gammalt problem väldigt svårt att fortsätta blunda för: Vad är det egentligen kunden köper? Tiden det tog oss att komma fram till lösningen, eller lösningen?

Säg att två byråer ska lösa exakt samma problem. Den ena behöver 100 timmar. Den andra använder sin erfarenhet, bättre processer och AI och gör ett lika bra – kanske bättre – arbete på 20. Med traditionell timdebitering händer då något ganska absurt: den effektiva byrån får mindre betalt.

Det är inte bara en konstig prismodell. Det skapar också ett märkligt förhållande mellan kund och byrå. Kunden vill naturligtvis att problemet ska lösas så bra och effektivt som möjligt. Byrån tjänar pengar på timmar. Redan när avtalet skrivs finns alltså ett inbyggt motsatsförhållande. Den ena tjänar på att det går fort. Den andra fakturerar tiden det tar.

Det här har egentligen alltid varit lite skevt. Men AI gör det plötsligt väldigt svårt att gömma.

Om ett arbete som tidigare tog tio timmar nu tar två, vem ska få värdet av de åtta timmar som försvann? Kunden? Byrån? Båda? Jag tycker inte att svaret är självklart, och jag tror inte heller att det finns en enda prismodell som kommer ersätta timdebiteringen överallt.

Men en sak börjar bli ganska svår att försvara: att fortsätta debitera precis som om AI aldrig hade uppfunnits.

För AI förändrar inte bara våra verktyg. Den förändrar vår kapacitet per timme.

Och när kapaciteten per timme förändras dramatiskt blir timmen ett allt sämre mått på värde. Det intressanta borde istället vara vad som skapades. Löste vi problemet? Blev affären bättre? Ökade försäljningen? Fungerade tjänsten bättre? Hittade vi en idé som ingen annan hade sett? Skapade vi ett resultat som faktiskt var värt någonting?

I så fall borde vi kanske börja där när vi sätter priset också.

För annars hamnar vi i den märkliga situationen att den största produktivitetsökningen för kunskapsarbete på mycket länge kommer till byråvärlden – och vi fortsätter skicka samma tidrapport.

Fast mycket av tiden inte längre behövs.